När hjärtat skrek, men livet inte var redo än.

Och när det vände och livet plötsligt var mer redo än någonsin.

Flash satt på Hundstallet i ett år. Vi hade ögonen på honom hela tiden och hjärtat bara skrek. Men ibland måste man tänka med hjärnan och låta hjärtat stå i bakgrunden. Och det var precis så det var i just det här fallet. För även om hjärtat skrek att han var rätt och varenda hundnördsnerv i min kropp skrek att de vill jobba med en snabb hund igen, så måste vi tänka på alla inblandades bästa. Just där och då kunde vi inte kombinera Flash och Hero på ett rättvist sätt.

Flash kom till hundstallet från ett stort vanvårdsärende i Norrbotten. Med allra största sannolikhet är han en Scandinavian hound, en hundtyp som är framavlad för att dra målmedvetet, jobba hårt och springa snabbt. Han behöver få göra det för att må bra.

Hero är en individ som hellre drar långt och betydligt långsammare. Det gick inte att komma ifrån att jag inte skulle ha tiden att ge båda hundarna den typen av träning som de behöver, på varsitt håll, och även om Flash säkert skulle kunna anpassa sig efter Hero så kändes det inte rätt. En sak som är väldigt viktig för oss är att våra hundar inte ska behöva nöja sig. Så långt det bara är möjligt så vill vi att de ska få utlopp för allt de behöver och få chansen att kunna leva ut sin fulla potential.

 

 

 

Förutsättningarna förändras

Under våren upptäckte Niko mountainbikecykling och det blev en ny hobby som höll i sig. Istället för att tröttna med tiden så ville han utvecklas och bara köra mer och mer. Han började fundera på att cykla med hund, en gren som kallas bikejouring. Men Hero är alldeles för långsam och svag för den typen av dragträning. Plötsligt stod vi i ett läge där vi faktiskt kunde ge båda Hero och Flash vad de behöver, eftersom vi nu var två som ville dragträna. Vi skrev till Hundstallet och frågade om de trodde att Flash skulle kunna trivas hos oss, eller om de trodde att vår familj kanske är lite för stimmig för honom. Flash hade inte sett så mycket av livet utanför hundgården i sitt tidigare liv och när han kom till Hundstallet var han en väldigt osäker och rädd lite kille i en väldigt stor värld. Och vår familj är ju rätt livlig. Det visade sig dock att året han tillbringat på Hundstallet, med massor av miljö- och socialträning, var precis vad han behövde för att bli redo för oss.

Första gången vi skulle träffa Flash var det ganska nervöst. Vi hade ju tänkt igenom det här väldigt noggrant och hade redan bestämt oss. Nu hängde allting på vad Flash skulle tycka om oss. Han hade ju en hel del rädslor i bagaget och han hade tidigare tydligt visat att han inte tyckte om vissa människor. Vi var väldigt nervösa över just det, tänk om han skulle vara rädd för någon av oss. Vi förberedde oss med att spraya ADAPTIL spray på byxbenen och tröjärmarna och tog med köttbullar för att fjäska lite för honom. Men vi oroade oss helt i onödan för han var inte rädd alls. Han gillade oss! Det funkade dessutom hur bra som helst med Alex, William, Hero och Ziwa också. 

När han väl kom hem till oss var allting nästan löjligt enkelt. Han drog en hel del i kopplet, gjorde en del utfall på promenaderna och snodde all mat han kunde komma över. Men det var också det enda. Vi hade räknat med betydligt mycket mer att jobba på med tanke på hans bagage. Han var så mån om att vara till lags och otroligt lätt att ha att göra med.

 

Respektfull och artig

Eftersom vi visste att han kom med en hel del rädslor i bagaget var vi extra noga med att skapa en så trygg hemmiljö som möjligt. De första veckorna var vi väldigt restriktiva med besök och grabbarna fick inte ta hem kompisar, hur som helst. Vi såg till att doftavgivarna i väggen hela tiden var påfyllda och såg till att ha nya refiller hemma för att kunna byta i god tid, för att kunna hålla full effekt av feromonerna utan avbrott. Vi trängde oss inte på honom utan lät honom styra tempot och det blev snabbt tydligt att han är ganska rädd om sina tassar, men så länge vi bara lät dem vara så kunde han inte få nog av närhet. Han var väldigt respektfull och artig i sitt sätt mot alla i familjen.

 

 

När Flash kom in i flocken hände det något märkligt. Hero som inte är speciellt närhetstörstande när det gäller någon annan än mig, och speciellt vill vara ifred när han ligger och tar det lugnt, hittades plötsligt upprepade gånger liggandes tätt, tätt ihop med Flash. Även Ziwa fick mysa in sig hos Hero på ett sätt som hon inte fått tidigare. Hero blev också väldigt vuxen, väldigt snabbt. Bara över en natt blev han som en helt ny hund i kopplet på promenaderna, lugnare hemma och mer vänskaplig över lag mot både andra hundar och människor. Hundmötena som vi har jobbat med ända sedan han flyttade in, och som vi sakta men säkert haft en stadig utveckling kring, hoppade plötsligt tio steg fram i utvecklingen. Vi stod där och kliade oss i huvudet av förvåning men tänkte att vi får lov att njuta av det så länge det varar. Vi tänkte att det inte var så konstigt att hundarna blev lite trötta i huvudet och därmed lite lugnare när flockdynamiken rördes om och att det skulle återgå till det normala i takt med att alla lärde känna varandra, hittade sina roller och landade.

Vi hade både så himla rätt.

Och så himla fel…

Nästa gång ska ni få hänga med i de, för oss, helt oväntade vändningarna vi ställdes inför när alla började slappna av tillsammans, följderna och hur vi tacklade dem. 

Hoppas ni hänger med! 

Hero, Flash, Nettan och resten av gänget.

Vill du läsa mer om Hero & Nettans äventyr tillsammans?

ADAPTILS feromonbudskap hjälper hunden att bättre hantera utmanande situationer

Vill du veta mer?